En rolig sysselsättning då jag var liten, var att göra som på bilden ovan. Man drog lungorna fulla av härlig, somrig, luft, och efter det blåste man så mycket man bara orkade. Maskrosbladen gled iväg som fjädrar och landade sedan på någon trevlig plats. Allt det här är egentligen ganska poetiskt, men förr hann jag inte se det fina i det. Då var det bara att rusa fram till en ny maskros och upprepa proceduren. Nu, efter att många maskrosor blåst iväg, kan jag däremot se det poetiska i alltihop.
2 kommentarer:
Gud vad du är duktig vännen ! Jag älskar också fotografering starkt ! Ha en bra sommar!
Kram!
äälskar din blogg hihi ^^
Skicka en kommentar